Jag lovade ju att återkomma med lite mer från mitt besök på Coca-Colas nya Far Coast Café som öppnade i Oslo i helgen. Så här kommer en lite mer utförlig rapport.
Coca-Cola har investerat stora pengar i kafét, som är mycket smakfullt inrett. Ambitionsnivån är densamma som i Toronto och Singapore där man tidigare startat Far Coast-kaféer. Trots det handlar det inte om någon världsomspännande kedja, faktum är att det är rätt tveksamt om det överhuvudtaget blir några fler, åtminstone i Coca-Colas regi.
Coca-Cola tänker sig nämligen att de produkter som man serverar i kaféerna i första hand ska säljas av företagets kunder. Butiker, kiosker, bensinstationer, hotell, teatrar, biografer, listan kan göras lång. De allra flesta har redan en relation till Coca-Cola, och nu hoppas läskjätten att man ska kunna utnyttja den relationen för att kunna sälja in konceptet Far Coast, eller systerkonceptet Chaqwa som vänder sig till servicehandel som kiosker, mackar och liknande.
Kaffet jag fick på Far Coast i Oslo var förtvivlat gott. Mustig mörkrost med subtila toner av kakao och björnbär lurande någonstans i botten. Likaså teet som var en rooibos smaksatt med hallon. Annars är egentligen hela beställningsprocessen lite omständig och nästan lite pinsam. Steg ett är nämligen att välja vilken typ av “upplevelse” man är ute efter. Jag är själv en inbiten mörkrost-diggare efter tio år i exil i Skåne, och valde därför den “franska upplevelsen” (sug på den, liksom) Opale Noir. Först när man valt sin upplevelse får man välja vilken sorts kaffe man vill ha: espresso, latte och så vidare.
Personligen tror jag det där är det största hindret för framgång. Visst, när man beställt går det racersnabbt att få kaffet, men man känner sig ändå obekväm med att stå och beställa en fransk upplevelse (för att inte tala om en tysk!). Kaffet görs förresten i en speciell maskin med hjälp av små smakkapslar som mest ser ut som de där små burkarna man får marmelad i på hotell. Mycket avancerat, och som sagt: gott. Vilket är mer än man kan säga om mycket annat man serverats…
Jag måste få dela med mig av min senaste maskinkaffeupplevelse:
En kall men strålande vinterdag för inte alltför längesedan beslutade jag för att leta upp mitt inte så lokala köpcenter. Med vintersolen gnistrandes i snön påbörjades en trevlig promenad i raskt tempo. Efter någon timme stod det dock klart att jag hade sickat när jag skulle ha sackat, och att jag hade gått käpprätt åt helt fel håll. Med frusen rumpa och röda kinder behövde jag egentligen både något värmande och stärkande, men synen av en bensinmack fick mig att nöja mig med det förstämda.
Här var det inte frågan om jag ville ha tysk eller fransk, utan om jag ville ha en stor eller liten upplevelse. Bensinmackar kan sina kunder och vet att lastbilschaufförer föredrar coca-colastorlek framför espressostorlek på sitt kaffe.
Alla som har druckit kaffe på bensinmackar genom året vet att det både förekommit sirap och pulvervarianter som endast lyckats träffa kaffesmaken med lite beska. Den här macken var dock specialutrustad med en silvrig variant med kaffebönorna på toppen och gott kaffe i botten. Ett fint kaffeskum täckte det becksvarta innehållet i pappersmuggen. Vilken smak sen, intensiv men inte bränd, med en genomträngande arom som satt kvar i eftersmaken. Tillsammans med en bit Mars ute i vintersolen på parkeringsplatsen står sig kaffeminnet helt i klass med mina bästa termosstunder i fjällen.
Slutsatsen av upplevelsen är förstås om till och med bensinmackar kan erbjuda nymalet, nybryggt kaffe för 12 kronor, hur ska coca-cola kunna konkurrera med frystorkat sirapskaffe?
Hej Jesper, och tack för att du delar med dig av din vackra upplevelse.
Jag håller med dig – det FINNS mackar som kan göra kaffe. Men de är få. Och Coca-Colas vapen är nog så starkt: Hög marginal, det vill säga bra förtjänst.
Med detta inte sagt att Coca-Cola kommer att lyckas. Det verkar de inte ens säkra på själva.