Ett härligt liv

Under dagens visit i Halmstad pratade jag en del med Åke Hantoft. Han är bonde, men också vice ordförande i Arla. Nu aspirerar han på att ta ett steg uppåt när ordföranden Knud Erik Jensen avgår vid årsstämman senare i vår.

En av de andra journalisterna på pressmötet frågade lite försiktigt om det inte var krävande att vara så engagerad i Arla. Hinner han verkligen med sin gård?

“Jag reser ungefär 150 dagar om året. Plus tio dagar semester, så är det 200 dagar kvar – det är en heltid!”, förkunnade han stolt.

Undertexten är tydlig: Bönder har inte ledigt på lördag-söndag och sånt där trams. Och det har jag själv sett på nära håll. Men så är de ju också en utdöende ras, kanske den enda som jobbat ihjäl sig. Eller? Jag vet inte om det finns någon bonde i läsekretsen, men säg gärna emot. I det här fallet hoppas jag nästan att jag har fel.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

4 thoughts on “Ett härligt liv”

  1. Min morfar var bonde i det av Schartau präglade norra Bohuslän. Där var det inte snack om att jobba på söndagar. Det var en vilodag som skulle helgas och helgen började rent formellt på lördag kl 1800 – fram till dess var det hårt jobb som räknades.

    Undrar om utbrändhet var en folksjukdom även på den tiden eller hade man helt enkelt inte tid att unna sig sån “lyx” – det gällde ju att jobba för att överleva….?

  2. Det där är nog en sund princip, som tyvärr blir allt svårare. Utbrändhet är ett intressant fenomen som jag själv funderat mycket på. Förbluffande ofta tycker jag att de utbrända personer man mött inte verkar ha bränt sig på sitt jobb, utan på den övermäktiga kombinationen duktig på jobbet/snyggt hemma/socialt aktiv/tränar hårt/och så vidare.

    Och en annan tanke, som ligger nära det du nämner om din morfar. Varför blir egna företagare aldrig utbrända? Jag har inte träffat någon hittills. Själv har jag tittat rakt in i elden många gånger men kan inte säga att jag bränt ut mig. Det tror jag dels beror på det du nämner: Man måste knoga vidare, annars rasar allt. Men jag tror också det finns andra aspekter: Trycket utifrån och uppifrån är mer påfrestande och kan driva en längre in i mörkret. Samtidigt vet jag som som egen företagare alltid att mitt slit i slutändan gagnar mig själv.

    Således, M: Det är dags att lämna ekorrhjulet och flytta hem till Schartau!

  3. …fanns det bara ett jobb i min smala nisch skulle jag definitivt överväga det! Jag saknar de långa svarta kaftanerna….men mest av allt saknar jag sommaren på Tjörn! Sommaren är liksom inte riktigt riktig i Stockholm – algblomming och “tåsevann” hamnar ju inte på plussidan direkt.

    Dags att packa ihop och iväg till Dallas. Howdy Cowboy, here I come!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *