Husmanskompromiss

Gitto skriver som vanligt alltid läsvärda saker, och det här inlägget får även mig att minnas.

När det slaktades gris på gården där jag växte upp, skulle allt tas tillvara. Så när jag kom hem från skolan och gick ned till mitt rum i källaren, fick jag kryssa mellan hinkarna. Fulla av grisblod, som skulle bli blodpudding…

Den tunga, söta blodlukten hängde kvar länge, och var knappast uppbygglig för en känslig trettonåring. Antagligen är det ren tur att jag inte är vegan – en av grisarna var ju min egen Tuffa Viktor, en utstött liten stackare som jag fick ta hand om själv ett sommarlov.  Han fick ett eget bås och jag gav honom mat varje dag –  tills sommarlovet var över. Sedan blev han julgris…

Jag äter inte blodpudding längre, och ni förstår kanske varför. Proteinerna får man fixa på andra sätt. Hustrun gillar dock blodpudding, så vi har en husmanskompromiss: När hon äter blodpudding, äter jag ärtsoppa.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

One thought on “Husmanskompromiss”

  1. Men man vänjer sig ju. Man blir inte av med oskulden förrän man själv har gått och lagt sig med hönans dödsryckningar fortfarande som ett minne i armen. De var någon jag läste nyligen som bloggade om jag, men kände sig kymig att äta det han skjutit. Sådant är förkastligt.
    Och hur ser det ut i generationen som växer upp just nu? Jag frågade om blod nere i mitt snabbköp.
    “Haru hund?” replikerade expediten.
    -Nä, jag ska baka paltbröd, svara de jag.
    “Fy fan vad äckligt”, menade expediten.
    Detta må jag blogga om vid tillfälle.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *