Vad gör man när ryggen nästan gått av, man är hungrig och bor på ett hotell i Köpenhamn? Man ger sig i alla fall inte ut på stan för att leta upp ett schysst ölhak och insupa den lokala atmosfären, eftersom ens uppenbarelse mest påminner om en linkande gammal gubbe, utklädd till 38-årig journalist.

Är man dessutom svensk blir det baaara jobbigt.

Återstår att käka på hotellet. Som tur är har hotellet fyra olika restauranger. Efter moget övervägande väljs den japanska restaurangen ut, med förhoppningen om en riktgt god sushi. Prislistan antydde i alla fall att den borde vara av yppersta klass.

Måltiden utvecklar sig till en plågsam historia i fyra nyanser av grönt. Den första nyansen av grönt  går under namnet Tuborg Grøn. Lagom lättdrucket att skölja ned sushin med. Den andra nyansen av grönt är en helt enorm kvist med gröna löv som lagts över tallriken som garnering. Man börjar ana oråd. Vad är det kocken försöker dölja under detta buskage?

Det visar sig vara ytterligare en nyans av grönt. Wasabi. Det är förvisso gott, men man vill gärna känna någon annan smak än wasabi, som dessutom är så stark att den försöker rymma ut genom näsan.

Eftersom en energisk liten kille sitter och sågar tvärs över min rygg en halv decimeter ovanför svanskotan, så kör man gammal hederlig svensk takt och ton, äter och ber att få betala. När servitrisen (nu skickar de ut den dansk-japanska tjejen, för ingen av de två “äkta” japanska servitriserna fattar vad jag säger) undrar om det smakade gott, hoppar Mes-Svensson ut ur munnen och säger “Jadå.”

Precis när jag skrivit på notan, kommer den fjärde nyansen av grönt. Grönt te.

Aha! Det har jag nog aldrig smakat. Åtminstone inte the real stuff, kokat av en äkta japan. Jag känner hopp om en värdi, eller åtminstone intressant, avslutning på denna bedrövliga måltid.

Teet är skålhett, det ångar lovande från den fina lilla koppen. Jag smuttar försiktigt, med smakradarn uppskruvad till elva.

Det smakar…ööh… hett vatten. Finns inte tillstymmelse till smak.

Med en grace värdig en sönderknegad järnvägsrallare i 138-årsåldern baxar jag mig upp ur stolen och haltar hasande ut.

Servitriserna står på rad vid utgången. Min rygg har nu gått ut i vild strejk och min gångart påminner mest om en skadesjuten albatross som under pistolhot tvingas framföra en moonwalk. Servitriserna tjattrar. “Bye bye! Mange tak! Thank you! Farvel!”

Jag hasar patetiskt förbi och ler mitt mest avmätt kyliga leende till svar. Ha! Där fick de så de teg.