Ok, nu är det dags att sätta tänderna i ett ämne som inte lämnar någon oberörd.

Skolmat.

Anledningen till att detta ständigt aktuella ämne åter måste upp på bordet är en intervju som min käre kollega Newton gjorde häromdagen med jordbruksminister Eskil Erlandsson. Den gode Eskil avslöjade i intervjun att han vill skapa ett slags komepetenscentrum för skolmaten, och nu letar han efter ett gott föredöme: Sveriges bästa skolmatsal.

Förlåt, Sveriges bästa skolrestaurang menar jag. För vårt nyhetsbrev hann knappt landa i prenumeranternas mejlboxar, förrän en drypande reprimand, skälvande av indignation, damp med i vår redaktionsmejl: “Det är många år sedan vi i branschen slutade använda ordet bespisning! Skolrestaurang heter det!!”

Ouch.

Skolrestaurang? Tveksamt om jag någonsin hört ordet, ändå är jag gift med en lärare. Och jag har två barn i skolan. “Matan” kallas det i Skåne. “Bamba”, sa man förr här på Västkusten. Fast när jag gick i högstadiet kallade vi det för foderbordet. Å andra sidan hade vi Eskils värsta mardröm: Maten var verkligen usel, särskilt när vi kom. Då hade låg- och mellanstadiebarnen (så heter det inte heller nuförtiden, förresten, men skit samma) redan suttit där en bra stund och gått igen. Varmhållning i flera timmar – det är på gränsen till folkmord.

Vad som var ännu mer bisarrt var att maten serverades i aulan. På bord och stolar som stackas vaktmästaren fick ställa ut varje dag före lunch. Och sedan plocka in igen. Att tallrikarna var av plast och muggarna av plåt, behöver knappast tilläggas.

Samma princip gällde för övrigt på min mellanstadieskola, där vi åt i gympasalen. Det var ok, skolan var liten med knappt 100 elever. Nitlotten drog den klass som hade gympa efter lunch. Lite kokt potatis under dojan ger gränsbrännbollen en helt ny dimension. Jag lovar.

Därför är det ingen överraskning att jag gör vågen åt Eskils initiativ. Vad tycker du? Klicka på kommentarlänken, och ös ur dig dina tankar om skolmat. Allt är välkommet, både ros och ris.