Har just ägnat en liten stund åt att utbyta rysarhistorier med kollegan Newton på temat stora varuhus med massor av grejer och obefintlig eller inkompetent personal. Då mindes jag plötsligt när jag var ute på mascarponejakt på Coop Forum här i byn.

Hustrun ville ha det till nån smaskig efterrätt, och mitt uppdrag blev att leta rätt på denna delikatess. Borde inte vara så svårt, kan man tycka.

Letade som en tok bland massor av dessert- och färskostar i hyllan, men hittade ingen.

Så jag går till den nedlagda charkdisken, där en del personal trots allt emellanåt uppehåller sig, och hittar en pigg ung man med näsan full av järnskrot.

“Hej, du jag kollade efter mascarpone här borta, men jag hittade ingen.”

“Nehej, det ska jag kolla du.” Vänder sig in mot styckrummet.
“Du, det är en kille här som frågar efter…” Vänder sig tillbaka till mig. “Vahetteresaru?”
“Mascarpone:” Kan nästan inte hålla mig.
“…maskappååne, har vi det?” Mannen i styckrummet muttrar nåt tillbaka. Järnskrotkillen vänder sig till mig igen, en smula generad.
“Eh, vaedefönått?”
“En slags ost, italiensk färskost.”
“Deenånnost”; hojtar han ut bland kotlettraderna. Som muttrar nåt igen.
“Naej, den e nog slut, döh.”
Döh var ordet, sa Bull. På Willys hittade jag flera sorter utan att behöva fråga.